Mentalisering: Nyfikenhetens och icke-vetandets metod

 

(Artikel publicerad i tidskriften Sankt Lukas, vår/sommar-numret 2011)

 

Jag träffar en ung student för första gången och inleder samtalet med att fråga varför han söker psykoterapi. Han tvekar lite och berättar sedan att han lätt får för sig att andra tycker illa om honom, vilket gör att han ofta stannar hemma från både föreläsningar och fester. Vi pratar en stund om detta, och jag får veta att han känner sig ensam och isolerad och dessutom är på väg att bli underkänd och förlora sitt studielån. Så blir han tyst och jag frågar vart han tog vägen. Han säger att han tänker på sin pappa, som dog i en bilolycka i våras. Jag ska just säga någonting om att det måste ha varit hemskt, när han fortsätter och berättar att han tyckte illa om pappan, som ofta var riktigt elak och vid några tillfällen blev våldsam. Det jobbiga är inte att pappan är död, utan att omgivningen förväntar sig att han ska sörja, när han i själva verket tycker att det är skönt att slippa sin plågoande.

 

Det här samtalet ägde rum för flera år sedan. Jag fortsatte att träffa den unge mannen i ett par år och det visade sig efter hand att han hade mycket sammansatta känslor när det gällde den döde fadern. Det är emellertid inte det som är poängen, utan min egen reaktion – att jag reflexmässigt förutsatte att jag visste precis vad han kände. Så gör nog de flesta av oss alldeles för ofta, vare sig vi är psykoterapeuter eller inte. Vi låter oss styras av psykologiska teorier och förutfattade meningar i stället för att ställa frågor och lyssna till våra medmänniskor. Många gånger utgår vi från att de tänker och känner på precis samma sätt som vi.

 

Peter Fonagys idéer om mentalisering kan hjälpa oss att undvika den fällan. Den brittiske psykoanalytikern och anknytningsforskaren ser det som utmärkande för oss människor att vi kan inta ett metaperspektiv och reflektera kring våra egna och andras tankar och känslor. När vi gör det blir vi påminda om att samtidigt som det finns stora likheter mellan oss, så har var och en sitt eget perspektiv och tolkar verkligheten på sitt eget sätt, eftersom alla har olika erfarenheter, kunskaper och intressen. Vi kan använda våra egna känslor och erfarenheter som referenser och skapa hypoteser om vad som rör sig i en annan människas inre, men vi kan aldrig veta säkert.

 

Mentaliseringsförmågan har en avgörande betydelse för vår psykiska och fysiska hälsa och för att vi ska kunna fungera bra tillsammans med andra. De flesta av oss utvecklar den här förmågan tidigt i livet i samspelet med anknytningspersonerna, det vill säga föräldrarna eller vilka det nu är som tar hand om oss. Det som krävs är att anknytningspersonerna mentaliserar kring barnet och behandlar det som en egen individ med en egen vilja och egna tankar och känslor och på så sätt lär barnet att det har ett inre.

 

Enligt Fonagy handlar psykoterapi i hög grad om att utveckla eller återupprätta mentaliseringsförmågan. Det sker bäst om terapeuten undviker expertrollen och i stället har en icke-vetande, nyfiken och undersökande hållning. Terapeutens engagemang och uppriktiga intresse kan väcka klientens nyfikenhet och göra att han eller hon vågar börja tänka och känna kring sina egna tankar och känslor.

 

Det är emellertid inte bara terapeuter som har glädje av en mentaliserande hållning. Den hjälper oss alla att må bra och den kan göra livet rikare genom att bereda vägen för genuina möten och uppriktiga samtal, såväl i som utanför terapirummet. Alla människor har spännande tankar och intressanta erfarenheter och ofta kan vi få ta del av dem om vi bara är öppna och frågvisa och inte slentrianmässigt förutsätter att vi redan vet.

 

Per Wallroth

 

www.perwallroth.se © All Rights Reserved